Sagt om

Om ”Gryning över Hallstenshagen” (2015)

Läs här och här och här.

Om ”Appendix” (2014)

Läs här.

Om ”Greta Garbos tystnad” (2010)

Med sin femte diktsamling ”Greta Garbos tystnad” fortsätter Malmöpoeten Pontus Lindh att muta in sitt alldeles egna hörn i den svenska lyriken – klassiskt metaformättade dikter med en ljussättning som ofta är direkt raffinerad:

solen tjurfäktaren
sticker spjut i kometens rygg
vi står i blod
rött pumpande ljus
staden är Sevilla
och människan är ett däggdjur

Det är en högst otidsenlig position. […]

Visst, ibland dominerar ytan. Lindhs problem är att den andlösa skönheten ofta saknar någon direkt motvikt, något som gör dikten till något mer än en sirlig kamé. Pontus Lindh har tidigare balanserat sina kompositioner genom självbiografiska anslag. Den här gången får dikten istället förankring i sinnevärlden genom geografiska angivelser – den nya boken består av träffsäkra iakttagelser från Malmö och Marocko, Goa och gränstrakten mellan Skåne och Småland – små snapshots som blänker till:

skymningens mantelrörelse
campingplatsens samlade sömn
en fotogenlampa brinner
blåbär sötnar
vi har rest genom Knäred

Det lyckas väl. Dikten bottnar, finner sin tyngd. Lägg därtill ett antal humoristiska utsagor som att ”mängden kikärtor/ som varje dag/ tuggas ner i malmöstrupar/ går inte att matematiskt räkna ut” och frågan är om inte Pontus Lindh överträffat sig själv. ”Greta Garbos tystnad” är ett häfte visuella vykort att återvända till.

Andreas Brunner, Sydsvenskan
30/7 2010

 

Om ”den första solexpeditionen” (2008)

Bäst är därför de dikter som verkar esoteriska och obegripliga i initialskedet, men som efter upprepad läsning öppnar sig mot landskap det går att referera till. Den som tänker så har mycket att vänta av malmöbon Pontus Lindh (f 1974), som utan större uppståndelse gett ut sin fjärde bok: Den förste solexpeditionen.

Utgångspunkten för Pontus Lindhs drastiska perspektivskiften är att allt hör ihop. Han anlägger ett holistiskt synsätt, vilket redan bokens första mening signalerar: moln var i tidigare liv stad. Av ett splittrat universum formas med varsamma ord en anda av odelbarhet, understödd av både vetenskap och sensitivitet.

Det starkaste, längsta och mest gripande partiet i boken går under namnet lo. En blivande förälder följer ett fosters utveckling, med hjälp av ultraljud och poetisk fantasi. Löftesrika förhoppningar vänds till sorg när fosterhinnan blir en gravkammare.

förgänglighetens kugghjul
vrider vånda
människa märk väl
allt du fått
skall lämnas åter
nalle för nalle
ögonhåla för ögonhåla
inget skall vittna
om liv förgångna

Peter Grönborg, Borås Tidning
24/6 2009

 

Den första och i mina ögon allra bästa dikten i Pontus Lindhs fjärde diktsamling den första solexpeditionen (Alavas förlag) lyder:

ord reinkarneras
moln var i tidigare liv stad
bro smedja
höst höst

Det är platt och luftigt samtidigt, konkretion och metafor, moln flyter förbi för att landa i stad, bro minns smedja, höst förblir = dubbleras, det känns som en stadig ostadighet.

Orden inkarneras här som bildled och sakled samtidigt, som tecken pekande på sig själva och långt bortom. Dikten är ett exempel på när Lindh når hela vägen in i ett språkligt rum där det enkla är det skönt delbara, poesin svindlar till. Alltför ofta stannar han dock på tröskeln, dikterna blir för mig oåtkomliga, bakom en språklig hinna av allmängiltighet.

Jenny Tunedal, Aftonbladet
12/12 2008

 

Om ”kura skymning” (2007)

Och precis som Tranströmer odlar han kortdikten och försöker få ut mesta möjliga blixtlika sprängkraft ur metaforen. Men än mera liknar han den Aspenström i sin häpnad och underfundigheter om både det stora och lilla i skapelsen. Lindh färdas från det kosmiska till det jordiska, från gåtfullheterna i universums mörker till den kanske ännu större gåtfullheten hos människan själv.

Kura skymning var något man gjorde förr, innan televisionen och nyhetssändningarna pockade på vår uppmärksamhet. Pontus Lindh visar att man kan se mycket i halvmörket med hjälp av sina korta, ordknappa dikter.

Mats Granberg, Norrköpings Tidningar
27/8 2007

 

Det är inte svårt att tycka om dikterna i Kura skymning. De sätter fantasin i rörelse och en mix av lika delar fascination och uppror gentemot positivismens vetenskapliga krav väcks till liv. Lindh skriver i en programdikt:

kosmologiska psykologer
talar ofta om amfibiernas val
hur lämnandet av hav
skapade det ursprungliga tvivlet

Läsglädjen är stor. Leken känns aldrig som något tidsfördriv. För att underhållningen skall kännas meningsfull måste en dos allvar blandas in. Så sker också i dessa dikter när författaren kurar skymning. Att ett ljus måste ruva i mörkret för att tillvaron skall bli uthärdlig uppmärksammas i samlingens avslutande tvårading: ”existensminimum / en deciliter ljus.”

Peter Hultsberg, VästerviksTidningen
22/8 2007

 

Om ”skallgång” (2006)

”Det finns hopp. Den senmodernistiska traditionen med bildstarka poeter som Tranströmer och Aspenström i spetsen är inte uträknad, trots allt tal om metaforens död. Men de intressantaste böckerna utkommer i skymundan, långt från de stora förlagen. […] Med Skallgång (Alavas förlag) visar Pontus Lindh på ett övertygande alternativ till de trendiga ordkvarnarna.

Precis som i debuten […] är det fråga om starkt atmosfäriska stycken, skenbart anspråkslösa minnesanteckningar som nöjer sig med en årstidsangivelse (höst), en doft, en färg, lite natur, ett diktjag, en flickvän.

Det är vackert utfört. Här finns en andlöshet inför tillvaron, tiden och rummet. Och ett dovt, skimrande mörker.

Bilderna är genomgående effektiva. Texternas rörelse mellan det mjukt flytande och det kantigt tillyxade är musikalisk.[…] Pontus Lindh är en originell röst i det svenska poesilandskapet, ingen tvekan om det.”

Andreas Brunner, Sydsvenskan
11/8 2006

 

Pontus Lindh har uppenbarligen känsla för ordlekar. Skallgång heter hans nya diktsamling. Och visst leker han. En allvarlig lek. Skallgångskedjor är det inte frågan om. Ensam söker diktens jag efter struktur och innehåll i tillvaron.

Stora sammanhang skildras med små medel. Metonymier. Exakthet och skärpa fångar annars svårdefinierade stämningar. Stort och smått, högt och lågt blandas, stöter ihop, sammansmälter, förenas, för att splittras och åtskiljas på nytt. Det handgripligt konkreta växlar blixtsnabbt med det abstrakta.

Fyra månader i Malmö med omnejd. Den svårfångade verkligheten, dubbelheten, leken med orden.

Peter Hultsberg, Barometern
1/8 2006

 

Om ”borrprover ur tystnaden” (2005)

En dikt med tydlig avsändare och självklart tilltal – det är man inte direkt bortskämd med i debutsammanhang. Pontus Lindhs första diktsamling […] utgör ett uppfriskande undantag. Han delar gärna med sig, allt från barndomens doftfyllda lekar i sommarkväll till prövande segelturer med fadern där mandom bör bevisas.

Ofta liknar dikterna minnesanteckningar, starkt atmosfäriska stycken som för tankarna till Pär Hanssons självbiografiskt förankrade praxis.

En inledande dikt om mullvadars underjordiska färd kan läsas som en poetik. […] Och visst skymtar himlen i Lindhs dikter, trots en del slagghögar. […] Men det är en anmärkning i marginalen.

Pontus Lindh kommer vi att höra mer ifrån. Borrproverna tyder på en rik malmfyndighet.

Andreas Brunner, Sydsvenskan
1/12 2005

 

Självständigt och (kanske alltför) nerhållet men med en underfundig humor gör han ett slags kartläggning, en bestämning av en plats, en människa, en tid. […] Vackert!

Pelle Andersson, Aftonbladet
28/12 2005

 

Borrprover ur tystnaden är en mycket lovande debut: infallsrik, koncentrerad och säker i blick och känsla.

Gerth Ekstrand, Dala-Demokraten
11/1 2006

Annonser